Peppol för utvecklare: Effektivare B2B-transaktioner eller ny IT-börda?

Peppol får utan tvekan allt större genomslag inom affärsmeddelanden. Företag och myndigheter migrerar i ökande takt sina affärsmeddelanden – e-fakturor, e-ordrar och andra transaktionsflöden – från äldre teknologier till denna nya, öppna standard.

Det finns redan många artiklar som går igenom grunderna i Peppol, så vi kommer inte att göra det här. För en sammanfattning av dess bakgrund, ta en titt på det här inlägget om Peppols historia. Istället kommer jag att gå djupare in på dess funktioner, tekniska kapaciteter och infrastruktur ur ett utvecklarperspektiv och förklara varför det har blivit ett nytt paradigm inom B2B.

Business-to-business (B2B) i ett IT-sammanhang syftar på det elektroniska utbytet av affärsmeddelanden mellan företag. Elektronisk B2B-kommunikation har funnits länge och var en av de drivande faktorerna bakom utvecklingen av ett stabilt och säkert globalt nätverk – det vi idag känner som Internet.

Anledningen är enkel. Företag insåg att med datorernas intåg behövde de dela data för att utnyttja deras fulla potential. Ur detta behov föddes B2B.

När B2B började på 70-talet fanns inga nätverk mellan företag, och datalagring var ofattbart dyrt, vilket gjorde att alla strävade efter att minimera datamodellerna.

Från dessa tidiga dagar uppstod två ledande format: ANSI X12 (1979) i USA och EDIFACT (1984) i Europa. Båda var avsedda att vara standarder för företag att använda och att spara data så komprimerat som möjligt.

Decennier senare används dessa format fortfarande världen över. X12 är ovanligt utanför USA, men EDIFACT är vida spritt.

EDIFACT är också grunden för UBL, byggstenen i Peppols XML-format.

Idag används B2B av i stort sett alla företag, eftersom digital kommunikation är avgörande för att bedriva affärer.

När B2B spreds, särskilt från mitten av 90-talet i och med Internets genombrott, började många företag etablera “point-to-point”-anslutningar (P2P) med sina affärspartners, eftersom det inte fanns några andra alternativ för att dela sin B2B-data.

Några år senare utvecklades de första Value-Added-Networks (VAN) för att lösa problemen med P2P-anslutningar. Företag kunde ansluta till en VAN-tjänsteleverantör, som i sin tur kopplade dem till andra samarbetspartners och skapade ett nätverk av B2B-operatörer. Dessa tjänsteleverantörer är vanligtvis kända som operatörer (OP).

Fler och fler operatörer grundades – vissa lokala, för en specifik region eller ett land, och andra med global räckvidd. Antalet B2B-anslutningar ökade snabbt samtidigt som fler och fler system introducerades på marknaden.

Resultatet blev en explosion av meddelandetyper och format eftersom de stödjande systemen saknade gemensamma standarder.

B2B-tjänsteleverantörer insåg snart att de behövde transformationer (konverteringar av dataformat mellan kunders system och deras affärspartners), vilket ledde till utvecklingen av fler lösningar – transformationsprogramvara för företag och transformationslösningar från VAN-leverantörer.

Som du kanske kan föreställa dig orsakade detta en röra av B2B-trafik. För VAN-operatörer var detta dock mycket lönsamt; de kunde ta betalt av både sändare och mottagare och dessutom debitera extra för transformationer!

Visst, “kollaps” kan låta drastiskt. Men när antalet format ökade utan central samordning, internet spreds snabbt och priserna för datalagring och överföring sjönk kontinuerligt, började en brytpunkt närma sig.

VAN-operatörerna var dock nöjda. Alla deltagare i deras nätverk var fastlåsta och hade inga andra alternativ än att fortsätta betala VAN-leverantörernas fakturor för att kunna bedriva sin verksamhet.

När kostnaderna blev outhärdliga började företag söka efter lösningar för att ta tillbaka B2B-funktionaliteten internt. Det var här integrationsplattformen började dyka upp i ljuset för första gången.

Integrationsplattformar utvecklades för att ersätta många av VAN-leverantörernas funktioner för transport, transformation och routing. För dem som varit i branschen några år är detta känt som SOA-eran (Service-Oriented Architecture), och vi är nu runt 2004–2008. Sedan dess har SOA vuxit eller snarare omvandlats till dagens standard med mikrotjänster.

Trots detta uppstod nya problem. Företag började istället betala stora licensavgifter till leverantörer av integrationsprogramvara. Flexibiliteten i dessa lösningar ökade dessutom komplexiteten ytterligare, eftersom företag nu kunde anpassa sig till nästan allt och behandla det i sina system – dock till höga fasta kostnader, kostnader för konsulter, manuell hantering och byggande av integrationer. Resultatet blev integrationsspaghetti – en röra av format, kommunikationsprotokoll och P2P-anslutningar.

Lösningen på denna ineffektiva men växande situation kom oväntat. När länder, regioner och system hade sina egna format och protokoll identifierade Europeiska Unionen problemet som ett hinder för en effektiv inre marknad. EU började utveckla Peppol för att skapa ett samarbetsnätverk med en tydlig och kontrollerad standard.

Detta gjordes oberoende av B2B-kollapsen, men EU behövde någon form av gemensam och effektiv kommunikationsstandard, eftersom ingen fanns på marknaden.

Alla var dock inte nöjda. VAN-leverantörerna insåg att enkelheten i en gemensam standard radikalt skulle minska deras avgifter och därmed ta bort en betydande intäktsström.

Med stöd från europeiska beslutsfattare och den ökande användningen av Peppol bland myndigheter och företag insåg de flesta VAN-leverantörer till slut att det var mer kostnadseffektivt att underhålla en standard. Det gamla systemet med integrationsspaghetti höll helt enkelt inte längre. VAN-operatörernas stöd hjälpte Peppol att ta fart.

Ett annat missnöjt läger var företag som hade investerat tungt i integrationsplattformar för att hantera all sin B2B-kommunikation internt. Peppol kräver nämligen att man använder en Peppol Access Point (AP) – den enda vägen för att utbyta meddelanden i nätverket. Detta gjorde befintliga P2P-anslutningar och många överföringsprotokoll överflödiga.

Trots detta har integrationsplattformarna börjat dra samma slutsats som VAN-operatörerna: En standard hjälper till att lösa mycket av röran. Samtidigt har fler mjukvaruleverantörer, som till exempel SAP, börjat lägga till inbyggt stöd för Peppol, vilket eliminerar behovet av komplexa transformationer.

Många integrationsplattformar och VAN-operatörer har insett att Peppols modell är mycket fördelaktig.

Access Points (AP) garanterar meddelandeleverans. Protokollet och standarden är både välstrukturerade och validerade, och alla meddelanden som tas emot via nätverket är alltid 100 % korrekta vad gäller syntax och valideringsregler.

Denna robusta infrastruktur minskar behovet av felhantering och spårning avsevärt, vilket sparar pengar på lång sikt. Personal kan omfördelas till andra uppgifter, och licenskostnader samt system kan minskas.

Peppol har valt UBL som underliggande standard, som i sin tur bygger på EDIFACT. UBL är en beprövad grund som möter de flesta företags behov.

UBL-meddelanden skickas via AS4 (ebMS) som signerad och krypterad data, vilket säkerställer både meddelandet och transporten. Peppol är en öppen standard som styrs av ett kommitté och medlemsländer, där varje land har en eller flera Peppol Authorities som övervakar medlemmarna.

Vill du lära dig mer om Peppol? Ta en titt på detta inlägg om Peppols terminologi.

Peppol är en uppsättning standarder och en infrastruktur som är utformad för att förenkla elektroniska inköpsprocesser i Europa och globalt. Dess införande har drivits av behovet av standardiserade och interoperabla lösningar för e-upphandling, för att öka effektiviteten, minska kostnaderna och främja internationell handel.

Nyckelpunkter om Peppols införande:

Införandet av Peppol representerar ett betydande framsteg i digitaliseringen av upphandlingsprocesser, vilket främjar effektivitet, kostnadseffektivitet och integration av global handel.

Och dess utmaningar?

Trots fördelarna kan införandet av Peppol möta flera hinder. Här är några av de största utmaningarna:

Att hantera dessa utmaningar kräver strategisk planering, tillräckliga resurser och starkt engagemang från alla intressenter för att framgångsrikt anta och dra nytta av Peppol.

Peppol fortsätter att växa. Vissa barnsjukdomar kvarstår när nya länder vill ansluta, och gemenskapen gör sitt bästa för att samordna resurser för att möta allas behov.

Standarden har delats upp i Peppol BIS (som används främst i Europa) och Peppol PINT (som används internationellt). Det är sannolikt klokt eftersom momsdirektiv och krav inte kan mötas med ett enda format, men mappningen (transformationen) mellan de två är tydligt definierad.

ViDA, VAT in the Digital Age kommer att sätta standarden för realtidskontroll av skatte och driva på lagstiftningen för e-fakturing allt mer.

Om vi ser tillbaka på “spagettin” från tidigare år är det uppenbart att Peppol kan lösa komplexiteten, sänka kostnaderna, minska fel och ge högre datakvalitet. Trots utmaningar som kan vara svåra att övervinna är det tydligt att Peppol kommer att fortsätta växa. Under de kommande åren förväntas ökat stöd från system och tjänster, exempelvis ERP-lösningar som inkluderar stöd för Peppols XML-format, fler länder som ansluter sig och en kontinuerlig ökning av transaktioner och användare.